Stunder när det känns tungt

Idag har vi som många andra firat farsdag. Också detta år i flera generationer. Men detta år var ändå inte som alla andra år. I år hade vi med en morfar som lider av Alzheimer. Min moffa bor nuförtiden på ett demenshem i Melmo. Naturligtvis ville vi alla att han ska få fira farsdag, så mamma hämtade honom för att han skall kunna njuta av lite "frihet".

 

Frågan är bara hur mycket kan en dement njuta? Vad får en dement ut av att komma och spendera tid med sin familj? För en person som inget minns är allt hela tiden nytt och obekant. Mamma försökte naturligtvis fråga om han vet var han är och vem vi är. Han hade ingen aning om detta. För inte så länge sen så visste han i alla fall vart han var på väg när mamma hämtade honom. Han visste t.ex . var Malax är och vem som bor där. Nu är det få saker som han längre gör själv. En så självklar sak som hur man gör när man äter, är inte längre en självklarhet. Det gör ont att se en kär person sitta där mittemot vid bordet, stirra rakt ut och se så förtvivlad ut.

 

Jag vill minnas min moffa som han var före han blev "sjuk". Inte som en apatisk, rörelsehindrad, glömsk, aggressiv gammal farbror!