För snart 2 år sen...

...gick jag in i en vägg. Ni har alla säkert någongång fått den känslan av att enough is enough, ryck upp dig, ta tag i ditt liv igen - det hände för mig för ca 2 år sedan. Nå, att säga att ja gick in i en vägg är kanske att ta i, men det beskriver lämpligt den känsla som uppstod en vacker dag under vårvintern 2008. Detta inlägg kommer att handla om övervikt, matvanor, motion och ett helt nytt liv. Det är så lätt att komma in i en ond cirkel där man tänker att nåmen int gör de så mycket att jag äter den där pizzan / hamburgaren / chipsen / godiset, något måste jag ju få unna mig ibland. Men det där ibland så blir allt oftare och så är man inne i ekorrhjulet.

Vad fick då mig att slutligen ta tag i "problemet"? Kort sagt så var det ett par mindre väl valda ord ur min mors mun. Vi satt vid köksbordet och pratade med min mor om allt möjligt och minns inte hur vi kom in på ämnet övervikt, men på något vis slank vi in på ämnet och min mamma sa helt kallt att hon tycker nog att jag börjat bli aningen farligt tjock. Om det skulle varit nån annan än min mor som skulle sagt detta skulle jag antagligen tagit väldigt illa upp och börjat tjuta som en liten bebis, men jag utvecklade detta till något positivt och gav mig f-n på att nu e de slut på frossandet!

Jag tror inte att det finns någon absolut sanning om hur man skall gå tillväga för att gå ner i vikt. En form av bantning som fungerar för en person så kanske inte fungerar för en annan, men min personliga åsikt är dock att dessa alla möjliga soppdieter är en nödlösning. Det är ju självklart att så länge man håller sig på en soppdiet så går man ner, men när man igen börjar äta normalt så kommer det högst antagligen tillbaka. Med tanke på det som jag skrev tidigare så förstår ni kanske att jag använde själv mig inte av en soppdiet. Jag använde mig i stället av en kombination att lämna bort den allra fetaste/onyttiga maten, en minskning av matportionerna samt mer regelbundna mattider. Det bör här nämnas att jag var väldigt drastisk när det gällde vad jag kallade fet mat och vad som skulle lämnas bort, för jag är av den åsikten att antingen kör man för fullt eller så är det bara att ge upp direkt. Jag lämnade alltså bort hamburgare, pizza, chips, godis och dylikt. Det var också vid väldigt få tillfällen (eller inte alls) som jag unnade mig ett restaurangbesök. Detta kan mina vänner säkert intyga att jag var inte den lättaste att få med på något mindre nyttigt under en viss period av mitt liv :)

Min dag kunde då se ut enligt följande:

• Frukost: en smörgås eller yoghurt
• Lunch: husmanskost
• Mellanmål: frukt
• Middag: husmanskost. Middagen var den sistamåltiden på dagen, vilket innebar att efter klockan 18.00 på kvällen så åt jag inget

Mitt mål när jag började banta var att gå ner 10 kg. Slutresultatet var att jag gick ner ofattbara 22 kg. De första 10 kg:na rann av mig i snabb takt, om jag skulle uppskatta så skulle jag säga att dom for under det första halvåret. Visst syntes det att jag gått ner i vikt då redan, men som en följd av mina ändrade matvanor så började det rasa kilo efter kilo. I det skedet när jag gått ner 5 kg till, alltså 15 kg sammanlagt, så började en del människor i min närhet (bland dessa fanns min mor :)) tycka att nu är det riktigt tillräckligt. Efter ca 1 1/2 års kamp mot övervikten så hade det försvunnit ännu 7 kg och då hade jag sammanlagt gått ner 22 kg. Nu har jag alltså i 1/2 år hållit mig på samma vikt och har inga planer på att varken gå ner mer eller upp för den delen.

För ca 2-3 år sedan...

...sommaren 2010

 

Idag så ser mina matvanor fortfarande ut på samma vis som beskrivet ovan med den lilla skillnaden att jag har infört en dag i veckan som jag får unna mig något onyttigt, om detta då innebär att det slinker ner en chips- eller godispåse i handelskärran så beror helt på humöret.

Det positiva med mitt nya jag så är att jag förstås har en helt ny garderob med kläder. Det negativa med viktminskningen är att jag har lassvis med för stora kläder, som det inte är något fel på! Kom och köp bort!!:) Om fötterna skulle växa lite nu då också så skulle livet vara nästintill perfekt!

Nu kanske ni undrar varför slank detta inlägg in i min blogg om mat då. Jag antar att jag vill på ett sätt göra ett "statement" till världen. Ni anar inte hur jobbigt det är att om inte dagligen åtminstone varje vecka få svara på frågan "Har du gått mer ner i vikt?". Mitt svar: "Nej, jag har fortafarande inte gått ner någo mer..". Jag har i och för sig inget emot att svara på frågan, men när de är samma människor som frågar det om och om igen så börjar propparna snart explodera! Nu vill jag ju int säga åt er mina kära vänner att ni ska sluta bry er om mig och fråga hur jag mår. Detta är ett statement till de halvbekanta som egentligen bara är nyfikna och skall lägga näsan i blöt, det kommer dom säkert i fortsättningen att göra också för dom läser knappast detta inlägg :D

Till er alla därute, det finns ingenting som är omöjligt bara man bestämmer sig och står på sig! Ett stort tack till mina vänner som hejat på mig under denna period av mitt liv. Ni är guld värda!