Idag fyllde käraste moffa 87 år ♥ Det firades med hembakta muffins och äppelpaj "hemma" hos moffa på demensboendet Kaarlentupa i Melmo. Boendet drivs av ett privat företag som Vasa stad köper tjänster av. Relativt nybyggt och fint med egna rum. Men jag önskar nog ingen i världen denna sjukdom! Alzheimer är verkligen jobbig att se någon lida av. Min moffa är inte min moffa längre. Visst sitter han där framför mig fysiskt - nersjunken i en rullstol, "fastspänd" för att hållas sittande men det är inte samma person. Det är sorgset att se. Jag vet att han har bättre och sämre dagar, men om detta jag såg idag var en relativt bra dag - vad är då en dålig dag? Sällan kom det något typ av svar. Mer ett mumlande.
Dit lämnade vi då honom me de 2 stackars tjejer som lämnade att ta hand om en hög med mer eller mindre dementa klienter. Vet förresten inte om man skall skratta eller gråta åt det faktum att av dessa 2 skötare kunde en inte svenska alls och hon jobbar på en avdelning med endast svenskspråkiga klienter! Den som kunde flytande finska och svenska - ja hon kommer från Filippinerna!
Men nog finns det en del roliga typer där också, som Kurt 80+. Han gick runt och frågade alla: blir he na mäir maat ikväll?!
Med det säger jag tack och gonatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar